Vi är här!

Jag har vart på musikfestivaler också. Och på poesifestivaler. Och kulturfestivaler i allmänhet. Till och med på politiska festivaler faktiskt, nån gång i alla fall. Jag inser att det är någonting som skiljer filmfestivalen från alla andra - det är publiken. Jag har ju ganska bra överblick bakom disken, ser alla de som strömmar in i salongen, och även de som strömmar vidare till de andra biograferna. De finns i alla former. De är mycket gamla och mycket unga. De är stora och små. De har färgglada kläder och de går i svart. De rikskända och ökända. De är så vackra att det nästan bränns och de är så alldagliga att man knappt kommer ihåg dem. Vissa har tio fingrar och tio tår, andra har varken armar eller ben. Det finns de som skelar och de som stammar, de finns de som inte ser och de som inte kan gå, det finns tjockisar och smalisar och fullt normalbyggda. De finns de som bara vill stanna och prata och det finns vissa som vill stanna utan att säga ett ord. Det finns de som är arga. Det finns de som ber om ursäkt. Det finns de saliga och de nyfrälsta och de nykära. Det finns småbarnsföräldrar och tonårsföräldrar och mor- och farföräldrar. Det finns företagsledare och arbetslösa. Det finns studenter och pensionärer. Det finns det mesta. Vi är anonyma och tillsammans.